Sprid ut bensinen över solnedgången

tysta ner musiken

pic: by me
en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet är min kärlek.

pic: Emelie Andersson

Befann mig, tillsammans med resten av de 25 000 besökarna, i slottskogen i helgen. Way out west var det som lockade så mycket människor, festivalen med de creddigaste bokningarna, där indie-kidsen inte längre får kalla sig för indie och platsen där kanske några av de mest magiska upplevelserna som går att finna äger rum.

En festival i Göteborgs finaste skogsmark under årets sista riktiga sommarvecka, tillsammans med namn som Håkan Hellström, The xx, Iggy & the stooges och M.I.A slår alltså inte fel. Biljetten må inte vara billig och inne på festivalområdet är det nästan ännu dyrare men visst är det värt pengarna, bara att sitta i gräset och lyssna på Beach House, dansa loss till Swoon med de kemikaliska bröderna, höra Girls längta efter solbränna, pizza och vin samtidigt som du springer på toa och att få se Håkan i sin sjömanskostym igen, köra sista låten på första-plattan-rakt-igenom-spelningen samtidigt som gbg-regnet börjar falla gör att det där med dyr biljett försvinner någonstans i den euforiblandade dimman.

För tittar jag tillbaka på det nu, jo, då är det ganska dimmigt. Någon gång under lördagskvällen, där runt 8-tiden, började dimman rulla in över way out west. Håkan Hellström stod på scen. Det var väl vad man närmast kan kalla magi som uppstod. Och efter den upplevelsen, när hela slottskogen hade fyllts ändå upp till trädtopparna med kärlek, och hela Göteborg hade sjungit slut sina halsar till några av de bästa textraderna musikgöteborg har, försvann lite poängen med de resterade timmarna av festivalen. Jag promenerade förbi Lykki Li utan att ens höja blicken, satte mig med ryggen till La Roux och tittade upp i himmelen och tog några, visst sköna, danssteg till The Chemical brothers, men känslorna var inte med. Dom tog Håkan med sig, dom försvann in i tonerna till Vi två, 17 år, steg med ångan upp i augustinatten och föll söndertrasade ner till marken tillsammans med konfettin. 

Det var det finaste vi fick det här året, det vackraste under sommaren 2010 och det tveklöst finaste vi fick se under festivalen, och då har jag inte ens berättat om hur makalöst fantastiska The xx var. Ja, det kan fanimej varit något av det finaste i det här livet. För det blir helt enkelt så när en festival äger rum i slottskogen en sommarhelg i Göteborg. Håkan är det finaste Göteborg har. Göteborg är det finaste Sverige har. Sveriges göteborgsmusik är det finaste jag har.



pic: Emelie Andersson

(Med väldiga reservationer för att jag inte ens i närheten kan beskriva eller förklara hur den där Håkan spelningen kändes, känns nästan skamligt att jag ens försöker sätta ord på det - men tänk det finaste, vackraste, mest underbara och fantastiska som går att uppleva. Då är du i närheten av att nästan förstå.)


pic: Emelie Andersson
Alla bilder är från Way out west 2010, The Chemical Brothers, Håkan, Håkan och Henrik Berggren som ställde sig på scen med Anna Ternheim.